Detgoaannalivet

Hejsan!
Oj vad en vecka går fort helt plötsligt :-). Nu när man hellre vill stoppa tiden och bara sitta i lukta på världens finaste bebis i soffan..då går tiden fort minsann.

Den 28 februari kl 0300 kom hon äntligen..världens finaste prinsessa, våran söta Milla! Jag tänker inte ge mig på någon utförlig förlossningsberättelse som verkar vara modernt nu för tiden, men en liten berättelse kan ni väl få.
Hela dagen den 27 feb levde jag nog i förnekelse... :-)..precis som jag tidigare sagt, så var det ju lite så att jag både väldigt gärna ville att allt skulle sätta igång...och inte ville, för jag gruvade mig en hel del inför det som komma skulle. Hur som helst så kände jag redan på morgonen att de förvärkar jag haft några veckor kändes som något annat..om än det inte gjorde jätteont. Jag sa redan på morgonen till Per att jag inte är säker på att det inte blir nåt idag. Men dagen gick och det blev inte värre...utan konstant lite småvärkar ungefär var tionde minut eller så. Under senare delen av eftermiddagen och kvällssidan började det, så här i efterhand bli rätt tydligt vad som var på gång..men jag fortsatte att leva i förnekelse :-). Dock var jag ändå så förutseende att Lina fick åka och sova hos pappa, utifall att liksom. Lite senare på kvällen åkte Per till Bollnäs för att hämta hem Jonte och Joel som varit ute på diverse aktiviteter..och under tiden fortsatte jag att leva i förnekelse fast jag nu insåg att det faktiskt var bara en 5, 6 minuter mellan värkarna och att dom faktiskt gjorde rätt ont nu. Jag provade det klassiska...om jag duschar så går det nog över..för det är ju bara förvärkar?... det gick INTE över, men livet i förnekelse fortsatte. Kollade på favoritprogrammet solsidan..och tänkte då till och med att om jag inte låtsas bry mig om det så går det säkert över..haha..jävla dumskalle. Sen tänkte jag att jag går och lägger mig och sover en stund...då visar det ju sig, är det bara förvärkar så lugnar det sig då..är det inte förvärkar så är det kanske bra om jag hinner sova en stund iallafall. Det gick inte att sova, definitivt inte och till och med jag inser då att jag kanske ska ringa och fråga iallafall (i sanningens namn så var det nog egentligen Per som gav det på förslag). Så kl 21 ca gav jag upp och ringde och frågade lite om råd..barnmorskan sa direkt att om du har "hållit" på så hela dan och dessutom ska få fjärde barnet så är det nog bäst att du åker snart. Så sagt och gjort..vid 2130 rullar vi mot Hudik..som man hade väntat på det! Det var allt tur att vi åkte när vi gjorde, hade vi väntat nån timme till så hade bilresan inte blivit nå vidare. Nu gick den för sig även om jag några gånger mot slutet tänkte att nu jävlar helvete fan måste vi va framme snart.. yttrade det inte alltför högt med tanke på att det antagligen inte är så roligt att va chaufför heller i det här läget.
Inne på Förlossningen lugnade det sig ett tag, men bara ett kort tag. Mot slutet gick det fort och i sanningens namn så tappade jag fullständigt kontrollen där ett tag och fönstervägen kändes som en bra lösning. Jag gjorde vid något tillfälle också klart för barnmorskorna att det aldrig mer skulle få se mig där :-). Så kl 0300 kom hon ut, efter att det gått väldigt väldigt fort på slutet. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag aldrig varit på forlossningen så här kort stund innan det var klart..ganska exakt 4 timmar där inne tog det..så tur att jag inte valde att stanna hemma längre som sagt. 3/4 av förlossningen var helt okej, jag hade koll, om än det gjorde jävligt ont. Den delen var nog den enklaste av mina fyra...den sista fjärdedelen var vidrig och den värsta av mina fyra gånger faktiskt. Per var bara bäst och fy vad jobbigt det måste vara att vara den som står bredvid och inte kan göra nåt.
Med Milla i Pers famn bredvid mig stunden efter hon är född...den är förstås obetalbar..vilken lycka, vilken lättnad..det kan inte bli finare än så här.











Första badet...


På väg hem mot Byn nu..





Hemma funkar allt bra. Jag tycker väldigt mycket om mammas tuttar och sova på natten är väl något överskattat kan jag tycka..fast just i natt har jag varit riktig duktig :-). Mamma hoppas nog att det ska hålla i sig så, men vi får se.

Usch..en hel vecka har gått på en gång.. nu vill man stoppa tiden!

Hörs!