Detgoaannalivet

Inget är som väntans tider.. sägs det. När man inser att det faktiskt nu kan bli vilken dag som helst veckorna framåt....så känns dagarna fruktansvärt långa..känns trögt att ta sig för med nånting liksom..varenda liten grej som måste göras känns som att bestiga ett berg ungefär :-). Speciellt idag då jag känner mig helt slut..vet inte om det fortfarande är efterdyningar av magsjukan eller bara dålig sömn..det borde vara det sistnämnda för jag kände mig faktiskt piggare igår än idag. Kroppen känns blytung idag.. (ja, det är ju bara ett faktum att den är det också, men värre idag än andra dagar), och stubinen är fruktansvärt kort. Nej, jag vill bara ha detta gjort nu, att allt ska gå bra och att vi alla i familjen ska få lära känna den här nya varelsen som har för avsikt att göra entre i vår familj.

Gårdagen blev väl en rätt lugn historia..Emil och Lina stack på badet på eftermiddagen. Ibland finns syskonkärlek på riktigt. Lina var ledsen för hon hade ingen kompis att åka med igår...och då fick hon följa med Emil till sist för han tyckte så synd om henne. Han är kaxig utåt den grabben...men ack så mjuk innuti..han tål inte att se någon ledsen, då måste han agera. Ett litet försenat alla hjärtans-dag- fika fick det bli igår kväll, eftersom självaste dagen tillbringades i sängen. Dessutom passade det bättre igår....för igår hände nåt som inte ofta skådas på vardagarna i vår familj...va dumt att jag inte knäppte kort! samtliga var nämligen samlade till middagen..samtliga!
Idag har jag sovit en stund till på fm sen jag skjutsade ungarna, men det verkar inte som om jag kan sova nog. Nu håller jag på att fixar lite mat här, så grabbarna har nåt att värma sen innan de sticker iväg. Per, Jonte och Emil ska åka till Leksand på ishockey ikväll nämligen, så ikväll får bebis hålla sig lugn där inne. Sen ut på lite ärenden på byn bara...ungefär som att bestiga mount Everest..skulle jag tro.